Söndagen var inte så dålig. (optimistiskt? always..) Jag vaknade typ 10(:O) och åkte med pappa till gränby dr vi köpte present till mamma och så köpte jag nylonstrumpor.

"På Lindex var nylonstrumporna mycket dyrare! där kostade dom 30 för två par men på Kappahl kostaded 5 par 39kr! Fatta vilket kap"

eftersom den andra presenten v skulle köpa till mamma inte fanns på gränby så åkte vi in till stan. Där gick vi in på DUKA och där hittade jag en present som var ganska ömtålig, mer kan jag inte säga! men iaf.. när jag sedan ska gå ut med påsen och min väska så fasnade dom i varandra och jag tappar påsen med den ömtåliga presenten på marken. "OPPSII!!" typ skriker jag och plockar upp påsen och typ småspringer ut där ifrån! Fatta va pinsamt! Men presenten klarade sig, var lugna:P Sen gick jag in på Gina tricot och provade en kjol och en tröja(?) men köpte ändast  kjolen pågrund av penga brist :/ Sedan åkte vi och kollade på Hannas KM (studsmatta) hon gjorde mellan hopp så hon fick inte så höga poäng!

Senare på söndagen så fick jag sma av NC" möte hos mig!" okejs tänker jag och börjar baka muffins. När jag typ precis skulle hälla upp dom i formarna så smsar han igen" det är sommar tema!" hm.. tänker jag. Jag häller då ner massa vaniljsocker och jordgubbar i smeten så blev de lite sommrigare. Dom var mycket populära... dom tog slut innan Lisa kom så hon fick inga! Sedan satt vi och kollade i en hundbok och drack bol med vindruvor i medans det regnade. När de sedan slutade regna så spelade vi kubb och plockepinn! fett kul jmen sorry to inform you jag förlorade! Sen tog man sig hem och kollade på sprängaren!

Och Den här dagen... den ska vi inte prata om.. den SÖG HÅRT! hemkunskap, jobbade i samma kök som Soma och Isak! PAIN!!! dom tjaffsade hela hela tiden. sedan svenska som var bajstråkig! Lunchen var helt okej till en början tills vändpunkten, de som fick mig att inse att jag inte behövs. Inte hos er iallafall... Jag vill tillbaka till Schweiz, så var dom tacksamma för de jag gjorde. Här är det något som saknas. I Schweiz hade killarna ingen respekt för mig( precis som här) jag hälsade på personer som jag visste inte brydde sig om mig( som här) men skillnaden är att jag alltid hade någon att prata med när jag var sårad, någon som jag alltid kunde berätta allt för, Någon som lyssnade på vad jag hade och säga och berättade lika ointressanta saker för mig. Där skulledom göra något för att få mig tillbaka Bara tanken att aldrig mer få träffa alla tillsammans igen får mig att ångra allt jag gjorde för att vi skulle flytta hit till sverige igen. Om man bara kunde spola tillbaka tiden eller börja om på nytt. Jag minns sista dagen på ISB, hur Michelle fick mig att gråta och torka hennes tårar och säga att jag skulle komma tillbaka! Fan också... varför kan inte livet vara bra och värt att leva??